Sida:Jenny 1920.djvu/241

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
235

Cesca gömde sitt brev och lyfte huvudet — skakade litet på det som om hon velat jaga bort någonting.

»Ja, du får ursäkta min gosse — nu kör vi.» Hon och Jenny satte sig på framsätet: Cesca skulle köra själv. »Det var väldigt hyggligt av dig, Gunnar, att du kunde komma. Skall det inte bli livat att vara tillsammans vi tre igen, några dagar? Jag skall hälsa er båda två från Lennart!»

»Tack! Står det bra till med honom?»

»Ja då. Bara bra allting. Ja, men det var väl genialiskt av pappa och Borghild att de reste sin väg. Jag är ensam på gården med Jenny nu, ser du, och gamla Gina står på huvudet för oss — det är härligt.»

»Ja, det är roligt att se er igen, små flickor.»

Han log så öppenhjärtigt mot dem båda. Men Jenny inbillade sig att hon sett en underligt allvarlig liten glimt där bakom. Och hon visste att hon såg vissnad och trött ut, och Cesca i den billiga färdigköpta linnedräkten liknade en backfisch, som började att bli gammal utan att ha varit vuxen. Det var som Cesca blivit så liten på det här året — men hon kvittrade och pratade i ett om vad de skulle ha till middagen och om kaffet som de skulle dricka i trädgården och om all den likör och visky och selters, som hon hade köpt hem.


Då Jenny kom upp på sitt rum om natten satte hon sig vid fönsterkarmen och lät det friska luftdraget, som viftade mellan gardinerna stryka över sitt ansikte. Hon kände sig ganska full — alldeles obegripligt var det, men ett faktum.

Hon kunde inte förstå hur det hade gått till. Halvannan pjolter och ett par små glas likör var allt vad hon druckit, och det ovanpå kvällsmaten — hon hade visserligen inte ätit mycket, men hon hade ingen aptit på sista tiden, och starkt kaffe hade hon också fått.

Kanske att det just var kaffet — och cigarretterna.