238
bli att tänka på de där dumheterna — usch! Och så trött som hon var.
Den första tiden hade hon givetvis inte kunnat låta bli att tänka på om det skulle få följder; varit ängslig ett par gånger. Och hon hade tagit sig egen fruktan i nacken och tvingat sig till att se förnuftigt på den — om det nu också var så? För en stor del var det ju meningslös vidskepelse, denna ängslan för att få ett barn. Sådant hände ju rätt som det var. Skulle hon vara sämre än alla de arbeterskor som klarade sig ensamma med sitt barn? Största delen av skräcken satt ju i från den tiden då en ogift kvinna måste gå till sina föräldrar eller släkt och vänner och bekänna att hon roat sig att nu måste de betala fiolerna — till på köpet med utsikt att aldrig få hennes försörjning överflyttad på någon annan, varför de med skäl kunde bli förargade.
Men ingen hade rätt till att förarga sig över henne. Illa var det naturligtvis med mamma. Men Herre Gud när en vuxen människa försökte att leva livet efter sitt samvete så fingo föräldrarna tiga stilla. Hon hade försökt att hjälpa sin mor med vad hon kunde, aldrig plågat henne med sina sorger — aldrig skämt ut sitt rykte heller för något lättsinnes skull — flams och rummel. Men där hennes egen mening om rätt och orätt skilde sig från gott folks i allmänhet fick hon följa den — till och med om det skulle göra mamma ont om gott folk talade illa om henne.
Och var hennes förhållande till Gert syndigt så var i alla fall inte synden den att hon givit för mycket utan för litet. Och hur det än slutade så fick hon lida för det — och hade inte lov att knota.
Försörja ett barn måtte hon väl kunna lika bra som andra flickor, vilka inte hade tiondelen så mycket som hon. Litet pengar hade hon då i behåll så att hon kunde resa bort. Var det än ett skralt levebröd hon valt — många av hennes kamrater måste ju ändå försörja hustru och barn