på det. — Dessutom, nästan från det hon blev vuxen hade hon själv fått lov att hjälpa andra.
Naturligtvis skulle det vara bäst att slippa. Hittills hade det ju gått bra.
Hon ville inte tänka på det.
Gert skulle väl bli förtvivlad.
Å men Gud i himmelen — om det var så — nu! Hade det ändå kommit den gången då hon älskade honom eller trodde att hon älskade honom och hon kunnat resa ifrån honom i den tron. Men nu — nu då allt som varit mellan dem hade fallit i smulor, förtärt av hennes tankar och grubbel.
Hon hade känt det här på Tegneby, de här veckorna att hon inte ville och inte kunde fortsätta. Hon hade längtat ut till nya förhållanden, nytt arbete. Ja, arbetslängtan hade kommit tillbaka — hon var färdig med detta sjukliga begär att klamra sig fast vid någon, bli kelad med och ompysslad och kallad liten flicka.
Hon hade krympt samman av smärta, då hon tänkte på brytningen. Att hon skulle göra honom ont. Men Gud — hon hade ju givit honom så länge hon kunde. Och han hade i alla fall sluppit ifrån det förnedrande slavlivet med henne — hustrun.
Och hon hade resignerat för sin egen del. Arbetet och ensamheten fick bli hennes liv. Stryka ut dessa månader av sitt liv visste hon att hon inte kunde. Hon ville minnas dem och den bittra lärdom de hade givit henne — den kärlek som skulle ha varit nog för många var inte nog för henne. För henne var det bättre att undvara än att låta sig nöja.
Åh ja, minnas dem ville hon nog. Men dämpat och omdiktat i minnet av den korta, smärtblandade lyckan och de bittra ångerfyllda kvalen. Med tiden skulle det kanske lyckats henne att delvis utplåna minnet av den man, som hon utövat en så blodig orätt mot.
Och nu bar hon kanske på hans barn —.
