ning, med det svarthåriga lilla huvudet som en mörkare skuggfläck mot det ljusa omhänget.
»Du — jag reser hem i morgon. Jag telegraferar till Lennart tidigt i morgon bittida och så reser jag efter middagen.
Du förstår väl, Jenny, att du skall stanna här, så länge som du har lust. Du får inte tycka, att jag är hänsynslös, men jag vågar inte annat — jag reser genast.»
Hon andades tungt.
»Jag förstår det inte, Jenny. Jag har talat med honom och han har kysst mig och jag slog inte till honom. — Jag hörde på allt vad han sade, och jag slog inte till honom mitt i ansiktet. Jag tycker inte om honom. Det vet jag nu och ändå har han en sådan makt över mig. Vet du jag är rädd — jag törs inte stanna, för jag vet inte vad han kunde få mig till. När jag tänker på honom nu, så hatar jag honom, men jag blir som förstenad då han talar. För jag kan inte förstå, att en människa kan vara så cynisk — så brutal — så skamlös.
Det är absolut som om han inte kunde förstå att det finns någonting som heter ära och skam — han räknar inte med det och vill inte tro att andra gör det heller. Han går utan vidare ut ifrån att det är beräkning, när vi andra tänker på rätt och orätt. Det är rent som om jag blev hypnotiserad av det —
Ja, tänk, jag har varit tillsammans med honom hela eftermiddagen och jag hörde på allt vad han sade. Å, Gud, han sade något om att nu var jag gift, så nu behövde jag väl inte göra mig så rar för min dygds skull eller hur det nu var. För resten så antydde han att han var fri och att jag liksom kunde få lov att göra mig förhoppningar, tror jag. Han kysste mig i parken och jag hade velat skrika, men jag fick inte fram ett ljud. Å, Gud vad jag var rädd. Och han sade att han skulle komma hit ut i morgon — i morgon skulle de ha stor bjudning. — Och hela tiden
