242
och trösta. — Och det gjorde henne så ont att hon inte kunde hjälpa Cesca.
Cesca hade rest till Moss en dag för att göra inköp.
Jenny hade inte haft lust att följa med så hon blev
hemma och fördrev dagen ute i trädgården — läste för att
inte tänka och satte sig att sticka mönsterstickning för
att hon inte kunde hålla tankarna samlade omkring
romanen. Men hon räknade fel, räknade om igen och stickade
och försökte tvinga sig att passa på.
Cesca kom inte hem till middagen, som hon hade sagt. Jenny åt till sist ensam och drev omkring efter middaden, rökte fast cigarretterna inte smakade och stickade fastän arbetet gled ned i skötet vart ögonblick.
Slutligen inemot klockan tio kom Cesca körande upp genom allén. Jenny hade gått henne till mötes, och hon förstod genast som hon satte sig upp i trillan att det hade hänt henne något, men ingen av dem sade något.
Först mot slutet av kvällsvarden, då de hade fått sin sista kopp te, sade Fransiska lågt utan att se på Jenny:
»Vet du vem jag träffade i staden i dag?»
»Nej.»
»Hans Hermann.
Han är på besök på Jelten. Det är en gammal rik fröken Øhrn, som han är hos. Hon protegerar honom visst helt och hållet nu.»
»Är hans hustru med?» frågade Jenny om en stund.
»Nej, de äro skilda nu. Stackare, hon miste sin lille gosse i våras, såg jag i tidningen.»
Så började Cesca att tala om andra saker.
Men då Jenny hade lagt sig, kom hon insmygande. Hon
kröp upp vid fotänden av sparlakanssängen, drog upp
benen under sig och nattrocken ned över dem. Med armarna
knäppta om knäna satt hon därinne i sängens vita skym-
