Men Cesea började att berätta av sig självt:
»Jag har haft det svårt hela tiden, ser du. Det var inte gott för mig skall du tro. Jag var så oförståndig då jag blev gift — på många sätt.
Jag tog ju Lennart, därför att Hans började att skriva till mig, då han blivit skild, och han skrev att nu ville han ha mig, och jag var rädd för honom och ville inte upp i det igen. — Ja, jag sade det till Lennart därför, och han var så fin och söt och förstod allting, och jag insåg att han var något av det mest storartade i världen — det är han, det vet jag så väl.
Men så gjorde jag någonting förskräckligt. Och Lennart kan inte förstå det, och jag vet att han har aldrig förlåtit mig det. Det är kanske orätt av mig att berätta det — men jag förstår det inte, Jenny. Jag måste fråga en människa om det är sådant, som en man aldrig kan förlåta. — Och du skall svara mig alldeles uppriktigt — om du tror att det är något, som aldrig kan bli gott igen.
Vi reste på eftermiddagen till Rocca di Papa, då vi blivit vigda. Och så vet du hur förskräckligt rädd jag har varit för det där och jag gruvade mig så. Så om kvällen då Lennart ledde mig in i rummet och jag såg den stora vita dubbelsängen som jag skulle upp i, så satte jag till att lipa, och Lennart var så söt — och sade att jag skulle få slippa tills jag själv ville.
Det var en lördag. — Och så hade vi det ju inte vidare trevligt — för Lennarts skull, förstår du. Eljest skulle jag ha varit himlaglad åt att få vara gift på det sättet. Och var morgon, som jag vaknade så var jag så tacksam. — Men jag fick nästan inte lov att kyssa min egen man.
Så på onsdagen hade vi gått upp på toppen av Monte Cavo. Och det var så vidunderligt vackert däruppe — det var i slutet av maj och ett sådant gudomligt solsken. Kastanjeskogen var alldeles ljusgrön och knappast utslagen och guldriset blommade alldeles vansinnigt utefter
