246
sluttningarna och längs med vägen var där en sådan massa av vita blomster och liljor. Och så var luften alldeles disig av sol, det hade regnat förut på dagen och Nemisjön och Albanosjön lågo silvervita nedanför under skogsåsen, med alla de små vita byarna omkring och hela Campagnan och Rom långt inne i en tunn töckenslöja och längst ut Medelhavet som ett matt guldband vid horisonten.
Å, det var så bedårande, så bedårande och jag tyckte att livet var underbart, och bara Lennart var trist — och jag tyckte att han var det mest storartade på jorden. Och jag var så gränslöst förtjust i honom, och det andra var bara fånigheter av mig — tyckte jag plötsligt. Så slog jag armarna om halsen på honom och så sade jag: ’Nu vill jag vara helt din, för jag älskar dig’.»
Cesca gjorde ett uppehåll och drog tungt efter andan.
»Å, Gud, Jenny, gossen min blev så glad stackare.» Hon svalde gråten. »Ja, han blev glad. ’Nu’, sade han, ’här?’ Och så tog han mig på armarna och ville bära in mig i skogen. Men jag stred emot och sade, i natt, i natt sade jag. Å, Jenny, jag förstår inte, varför jag gjorde det — i grund och botten ville jag det själv. — Det hade varit vackert — i den djupa skogen och solen — men jag låtsades som om jag inte ville — Gud må veta varför.
Och så om kvällen då jag hade lagt mig och jag hade haft alla de timmarna att gå och vänta på det och Lennart kom in — ja så gav jag mig till att tjuta igen.
Så rusade han ut, ser du, och var borta hela natten. Jag låg vaken, jag. — Jag visste inte vart han tagit vägen. Ja, så reste vi tillbaka till Rom nästa förmiddag och låg på hotell. Lennart tog två rum, men så gick jag in till honom. Men det blev bara galet.
Sedan har det aldrig varit bra mellan Lennart och mig. Jag förstår nog att jag har kränkt honom alldeles förfärligt. Men du skall säga mig om du tror att det är något som en man omöjligt kan glömma — eller förlåta.»
