»Han borde väl ha kunnat se efteråt», sade Jenny sakta och famlande, »att du inte förstod den gången — de känslor, som du kränkte.»
»Nej.» Cesca skalv. »Jag gör det nu. Jag förstår att det var något — skärt och rent — och vackert, som jag sölade till. Men jag förstod det inte då. Jenny — kan en mans kärlek aldrig övervinna det?»
»Den borde det. Du har ju visat sedan, att du ville vara hans goda, trofasta hustru. I vintras, då du släpade och slet utan att klaga. Och i våras då han var sjuk — och du vakade natt efter natt och vårdade honom vecka efter vecka.»
»Det var ingenting», sade Cesca ivrigt. »Han var så snäll och tålig — och han hjälpte vad han kunde med slitet, som du kallar det. Och när han var sjuk kom det ibland några vänner till oss och hjälpte mig med att vaka. Den veckan som han höll på att dö, hade vi för resten sjuksköterska också, men jag vakade ju i alla fall, därför att jag ville det, förstår du, men jag hade inte alls behövt det.»
Jenny kysste Cesca på pannan.
»Det är en sak, som jag inte har talt om för resten, Jenny. — Ja, du hade ju varnat mig för det där, som det felades mig instinkt för, och Gunnar grälade på mig, och fröken Linde, minns du, sade en gång rent ut, att när man hetsade upp en man, så gick han till en annan.
Jenny stelnade av skräck där hon låg.
Cesca nickade ner i kuddarna.
»Ja, jag frågade honom därför om något sådant — den där morgonen —»
Jenny låg där mållös.
»Jag förstår nog att det kan han inte glömma. Och inte förlåta. Men om han bara kunde urskulda mig liten smula — tänka hur gränslöst dumt jag uppfattade det där. — Men alltsedan dess», hon stapplade på orden, »har det blivit så — oharmoniskt emellan oss — med allting.
