256
tyckt att det hade varit naturligare. Därför kom jag att tänka på det som du skrev — att Heggen hade varit på Tegneby och att han rest till Berlin »
Jenny blev blodröd igen.
»Tror du då att jag skulle — i går?»
Gert teg ett slag. Så sade han trött:
»Jag förstår dig ju i alla fall inte.»
Och plötsligt sköt det upp i henne en lust att göra honom ont:
»På sätt och vis kan man ju säga att det är en annan eller tredje person.»
Han såg spörjande upp. Så grep han plötsligt tag i henne:
»Jenny — Herre Jesus — vad menar du?»
Hon ångrade sig redan. Het om kinderna, sade hon hastigt:
»Ja — mitt arbete — konsten förstås.»
Gert Gram hade rest sig på knä framför henne.
»Jenny — är det något — särskilt — du skall säga mig sanningen — du skall inte ljuga — är det något — å färde med dig? Säg det!»
Ett ögonblick försökte hon att frimodigt möta hans blick. Så böjde hon huvudet. Och Gert Gram sjönk framstupa med huvudet i hennes knä.
»Åh Gud! Åh Gud! Åh Gud, Gud, Gud!»
»Gert! käre, käre. — Åh nej men Gert. Du retade mig med det där om en annan», sade hon ödmjukt. »Jag skulle inte ha sagt det. Jag hade inte tänkt att säga dig det — inte förrän efteråt.»
»Det hade jag aldrig förlåtit dig», sade Gram. »Om du inte hade sagt mig det —.
Men — du måste ju ha vetat det en tid», sade han plötsligt. »Vet du hur långt det har gått?»
»Tre månader», sade hon kort.
»Men Jenny», han grep förfärad hennes händer. »Nu
