kan du ju inte bryta med mig — så utan vidare menar jag. Nu kan vi ju inte skiljas.»
»Jo.» Hon strök smekande över hans ansikte. »Jo, du. Om inte det här kommit skulle jag kanske ha fortsatt — lite till. Men nu måste jag ju se det i ögonen — få allting på det klara.»
Han låg tyst en stund.
»Hör på mig, liten! Du vet att jag har fått hemskillnad förra månaden. Om två år är jag fri. Då kommer jag till dig. Jag ger dig — det också — mitt namn. Jag begär ingenting förstår du, ingenting. Men jag fordrar min rätt att ge dig den upprättelse som jag är dig skyldig. Gud skall veta att jag kommer att lida tillräckligt för att det inte kan ske förr. — Men jag begär ingenting — givetvis. Du skall inte på minsta sätt vara bunden vid mig gamle man.»
»Gert. Jag är glad åt att du blir skild från henne. Men det säger jag dig en gång för alla — jag gifter mig inte med dig, om jag inte kan bli din verkliga hustru. Det är inte för de år som ligger emellan oss, Gert. Kände jag inte det, Gert, att jag aldrig har varit helt din, som jag skulle — så stannade jag hos dig, som din hustru medan du var ung, din väninna när åldern kom — din sjuksköterska gärna — villig och lycklig — men jag vet att jag kan inte vara för dig vad en hustru bör vara. Och för andras skull går jag inte åstad och lovar något som jag inte kan hålla — varken inför präst eller borgmästare.»
»Å, men Jenny — det är ju vanvett —»
»Du får mig aldrig till det», sade hon hastigt.
»Ja men, vad vill du göra, barn? — Nej, jag kan inte tillåta det. — Hur skall det gå för dig då? Liten, du förstår väl att du måste låta mig få hjälpa dig. Jenny, Herre Gud — —»
»Sch då, käre vännen min. Du ser ju att jag tar det ganska lugnt. Det är väl inte så farligt, när det kom-
17—203336. Undset, Jenny.
