tappra Jenny! Det är nästan värre för mig, att du tar det på det sättet», sade han sakta.
Jenny smålog svagt.
»Å, det vore väl värre för dig, om jag tog det på ett annat sätt.»
V.
Tio dagar därefter reste Jenny till Köpenhamn. Modern och Bodil Berner följde henne till stationen vid den tidiga morgontimman.
»Jo, du har det bra du, din rackarunge», sade Bodil och skrattade med hela sitt lilla mjuka bruna ansikte. Och så gäspade hon så att hon fick tårar i ögonen.
»Det skall någon ha det med.» Jenny skrattade också. »Du har det väl inte så illa du heller, tycker jag.»
Men hon kände gång på gång att hon var nära att brista i gråt, medan hon kysste modern till avsked. Och hon stod i kupéfönstret och stirrade på henne. Det var som om hon inte på Gud vet hur länge sett sin mor.
Den slanka och spensliga, något lutande gestalten. Det syntes knappast att håret hade grånat, så blond var fru Berner. Och hon hade något förundransvärt oberört, flickaktigt över sina drag, fastän de fått ganska mycket rynkor. Men det var som om bara åren och inte livet fårat detta ansikte. Trots allt vad hon genomgått.
När hon en gång skulle få veta det. — Nej, hon skulle aldrig haft mod att säga det och se på hur modern tog det slaget. Hon som ingenting vetat och inte skulle kunna begripa det. Om hon inte kunnat resa ifrån det — så visste Jenny att hon förr skulle ha tagit livet av sig. Det var inte kärlek — det var feghet. För en gång måste hon ju säga det, och där bortifrån kunde hon det nog.
