Sida:Jenny 1920.djvu/264

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer

258

mer till kritan, som man inbillar sig. Lyckligtvis har jag ju lite pengar ännu.»

»Ja man Jenny — människorna — som kommer att bli hårda mot dig — kanske skam på dig —»

»Det kan ingen. Det är ett som är min skam Gert och det är att jag har låtit dig ödsla bort din kärlek på mig —»

»Åh, sådant prat! — Nej men — du vet inte du hur hjärtlösa folk kan vara — hur de kommer att misshandla dig med sin illvilja, kränka dig och såra dig.»

»Det bryr jag mig så lite om, Gert.» Hon skrattade till. »Jag är ju konstnärinna för resten, Gudskelov. De väntar snart inte annat av oss du, än att vi ska ställa till någon liten skandal då och då.»

Han skakade på huvudet. Och i plötslig förtvivlan och ånger över vad hon sagt honom och att hon gjort honom ont, drog hon honom till sig.

»Käre du — du får inte vara så olycklig, hör du? Jag är det inte, ser du väl. Tvärtom — ibland är jag glad. När jag riktigt försöker att tänka mig in i vad det betyder att jag skall ha ett barn — mitt eget lilla söta vackra barn, så kan jag rakt inte fatta det. Jag tror att det måste bli en lycka så stor, att jag inte riktigt kan föreställa mig det nu. En levande liten människa, som bara hör mig till — som jag skall älska och leva för och arbeta för. Vet du, jag tänker ibland att då först blir det mening med mitt liv och mitt arbete. Tror du kanske inte att då skall jag kunna skapa mig ett namn, som är gott nog till barnet mitt, Gert. Det är ju bara det att jag ännu inte riktigt kan fatta hur det skall bli, som gör att jag är lite modlös nu — och så det att du är bedrövad.

Å Gert — jag är väl ganska arm och torr och egoistisk och allt sådant — men jag är i alla fall en kvinna — och jag måste vara glad för att jag skall bli mor —»

»Jenny.» Han kysste hennes händer. »Stackars lilla