Sida:Jenny 1920.djvu/278

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer

272

mods efter hans besök. Men den olidliga känslan av förödmjukelse var borta — hon kunde ta sin belägenhet mycket lugnare och naturligare nu.

Och fru Schlessinger gick omkring och myste glatt och småslugt, trots det att Jenny förklarat för henne att den där herrn var en kusin till henne.

Han hade erbjudit att skicka sina böcker till henne och det kom en hel binge av dem och blommor och konfekt till jul. Varenda vecka skrev han långa brev om ditt och datt med urklipp ur norska tidningar. Till hennes födelsedag kom han själv och stannade i två dar och lämnade kvar ett par av julens norska böcker.

Men strax efter hans sista besök blev hon sjuk. Och hon var eländig, dålig, utpinad och sömnlös hela den sista tiden. Förut hade hon knappast ägnat en tanke åt själva förlossningen och inte heller gruvat sig för den. Nu under de ständiga smärtorna greps hon av en förfärlig rädsla för det, som hon måste genomgå. Så då den tiden kom att hon blev liggande, var hon alldeles utsliten av ångest och sömnlöshet.

Det blev en svår förlossning. Och Jenny var närmare död än liv, då läkaren, som blivit efterskickad från Warnemünde, äntligen stod med hennes gosse i sina blodiga händer.


VI.

Jennys son levde i sex veckor — noga taget fyrtiofyra och en halv dag, sade hon bittert till sig själv, då hon tänkte om och om igen på den korta tid som hon hade vetat vad det hette att vara lycklig.

Hon grät inte de första dagarna efteråt — men hon gick omkring det döda barnet och jämrade sig djupt nere i strupen. Och hon tog upp det och smekte det.