»Lillpysen — mors lilla, lilla rara gosse — du får inte lov — hör du — lillpysen kan inte få lov att vara död, det kan du väl förstå —»
Gossen hade varit liten och skröplig, då han kom till världen. Men både Jenny och fru Schlessinger hade tyckt att han trivdes och tog sig alldeles storartat. Sjuk blev hon också, fick inflammation i brösten, så fru Schlessinger måste hämta läkaren, som skar henne. Och de fysiska smärtorna och hennes själs förtvivlan smälte samman till ett, de förfärliga febernätterna.
Fru Snlessinger låg i rummet bredvid. Och då hon hörde de underliga, djuriska, kvalda klagoljuden inifrån den unga flickans rum, trillade hon förfärad in och satte sig på en stol framför sängen:
»Um gotteswillen, Fräulein —»
Hon pysslade om Jenny och hon klappade hennes magra, fuktiga händer med sina tjocka varma. Och hon förmanade. Det var Guds vilja, och det var kanske det bästa både för gossen och för fröken. Fröken var ju så ung ännu. — Själv hade fru Schlessinger förlorat båda sina barn — den lilla Bertha då hon var två år, och Wilhelm, då hon var fjorton — en så präktig gosse. Och de hade ändå fötts i lagligt äktenskap och skulle varit hennes ålderdoms stöd — men den lille här hade ju bara blivit en länk om foten för fröken — fröken, som var så ung och vacker. Ja, Herre Gud, visst hade han varit söt, den lilla ängeln, och visst var det hårt.
Sin man hade fru Schlessinger också mistat — ja. Och det var många av Jennys olyckskamrater, som Frau Schlessinger hade haft i sitt hus, och barnen voro döda. Ja, några hade varit glada åt det, några hade rent av satt ut dem för att bli av med dem — ja, det var ju illa gjort, men vad skall man säga. Och några hade gråtit och jämrat sig som Jenny nu — men de kom över det med tiden — både den ena och den andra av dem var
18—203386. Undset, Jenny.
