Sida:Jenny 1920.djvu/281

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
275

är nog på det hela taget lugn och sansad nu, men gränslöst bedrövad naturligtvis.»

Detta brev korsade ett från Gert Gram. Hans lydde:

Min lilla Jenny!

Tack för ditt sista brev! Först och främst vill jag säga dig, då du tycks göra dig förebråelser med anledning av ditt förhållande till mig — kära lilla flicka, att jag inte gör dig några sådana och då må du inte heller göra det själv. Du har aldrig varit annat än god och blid och kärleksfull mot din vän. Aldrig skall jag glömma din ömhet och din värme den korta tid du älskade mig — din ljuva ungdom och din fina och blida hängivenhet under vår korta lyckas dagar.

Vår lycka måste bli kort; det borde vi väl båda ha vetat. Jag borde ha vetat det — du kunde ha gjort det, om du hade tänkt därpå, men vad tänka två människor som dragas till varandra. Att du en dag upphörde att älska mig, tror du jag förebrår dig det? — Därför att det vållat mig den bittraste sorgen i mitt för övrigt föga lyckliga liv — dubbelt bitter för mig, då jag fick veta att vårt förhållande fått följder, som du skulle komma att bära genom hela ditt liv.

Och nu ser jag emellertid av ditt brev, att dessa följder, som jag säkerligen har varit långt mera förtvivlad över än du själv, vad du än kan ha genomgått av bekymmer och kroppsliga smärtor, ändå har bringat dig en djupare glädje och lycka än du förut har mött i ditt liv. Att modersglädjen helt fyller dig med fred, tillfredsställelse och livsmod, så att du menar att du med ditt barn i dina armar skall ha mod att möta alla de svårigheter, ekonomiska så väl som sociala, som framtiden kan bringa en ung kvinna i din ställning. Att du skriver detta gör mig gladare än du kan ana. För mig är det åter ett bevis på tillvaron av den eviga rättfärdighet, som jag inte kan betvivla. För dig, som tog fel bara därför att ditt hjärta var varmt och ömt och törstade efter ömhet skall just detta