274
gifta nu — och hade det bra — men maken till förtvivlan som hos fröken hade hon aldrig sett — Gott im Himmel!
Att kusinen rest söderut, först till Dresden och sedan till Italien just de dagarna, då gossen dött, tillskrev Frau Schlessinger i sitt stilla sinne en stor del av Jennys förtvivlan. — Jaja, sådana voro nu en gång männen.
Oupplösligt förknippat med minnet av dessa vanvettigt kvalfyllda nätter var sedermera för Jenny bilden av Frau Schlessinger, som satt där på taburetten framför sängen, medan lampskenet bröt sig i tårarna, som tillrade ned ur hennes små snälla ögon och droppade ned över hennes runda röda kindbullar och hennes mun, som inte stod stilla ett ögonblick, och hennes lilla gråa fläta som stretade ut till väders och hennes vita nattröja med uddganserna och hennes underkjol av skär- och grårandig flanell med langetterade tungor nedtill. Och det lilla rummet med gipsrelieferna i mässingsramar.
Hon hade skrivit till Heggen om sin stora lycka. Och han hade svarat att han gärna ville komma och se på pysen, men resan var lång och dyr, och han skulle dessutom ge sig i väg till Italien. Välkommen efter med prinsen och all lycka med honom! Då barnet dog var Heggen i Dresden. Hon fick ett långt och vackert brev från honom.
Till Gert hade hon skrivit några rader så fort som hon orkat. Hon uppgav samtidigt sin adress, men bad att han inte skulle komma förrän till våren — då hade lillen blivit stor och vacker. Nu kunde nog bara hans mor se att han var det. — Då hon kommit på benen igen skrev hon ett längre brev.
Den dag då barnet blivit begravet skrev hon igen och omnämnde i få ord dess död. Samtidigt skrev hon att hon reste söder ut samma afton och att han inte skulle vänta att få höra något ifrån henne innan hon blivit lugnare. »Du skall inte oroa dig för mig», skrev hon, »jag
