En kväll hade hon tagit fram lådan med Heggens böcker. Ibland dem var ett band italienska dikter — Fiori della poesia italiana. En sådan där upplaga som är beräknad för turister — bunden i lädermosaik. Hon bläddrade i den för att se om hon hade glömt all sin italienska.
Boken föll upp av sig själv vid Lorenzo av Medicis karnevalsvisa — där låg ett sammanviket papper, fullklottrat med Gunnars stil.
»Kära mor — nu kan jag tala om för dig att jag lyckligt och väl ankommit till Italien och har det bra på alla sätt samt att —» resten av arket var fullskriven med glosor — vid verben var deklinationen uppskriven. Och där stod glosor i bokens marginal — tätt, tätt, utmed den sorgmodigt lustiga karnevalsdikten: »Vad ungdomstiden — som flyktar strax — är vacker.»
Till och med de allra vanligaste ord voro uppskrivna. Gunnar måste ha försökt att läsa det, strax efter det han kommit till Italien — innan han kunde något av språket. Hon såg efter på titelbladet: G. Heggen. Firenze 1903 stod där. Det var innan hon kände honom.
Hon bläddrade och läste här och där. Det var Leopardis hymn till Italien, som Gunnar var så hänförd av. Hon läste den. Marginalen var svart av glosor och bläckfläckar.
Det var som en hälsning ifrån honom — innerligare än något av hans brev. Han ropade på henne, ung, och sund och fast och full av verksamhetsiver. Han bad henne komma tillbaka till livet — och arbetet. Ja, om hon kunde rycka upp sig och börja att arbeta igen. Hon måste försöka — välja, om hon skulle leva — eller dö. Hon ville dit ner igen, där hon en gång hade känt sig fri och stark — ensam, bara med sitt arbete. Hon längtade efter det — och efter vännerna, de pålitliga kamraterna, som inte kommo varandra så nära att det gjorde ont, men levde vid sidan av varandra, var med sitt eget — och det som
