Sida:Jenny 1920.djvu/286

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer

280

mellan palmer vid ett himmelsblått hav och betraktade förfärade de tyska pansarkolosser, som ångade mot rikets afrikanska besittningar. — Hon hade tyckt att den var så livad — och lillpysen skulle få den att leka med — när han blev stor nog — långt, långt fram i tiden. Först måste han ju uppdaga mors bröst, som han nu bara blint högg sig fast vid — och sina egna små fingrar, som han inte kunde få ut ifrån varandra ännu, då han trasslade ihop dem — och om en liten tid kunde han känna igen mor och titta efter lampan och mors klocka, när hon lät den dingla framför honom — det var så mycket som lillpysen skulle lära — å, Gud!

I en låda lågo alla hans saker och hon såg aldrig på dem. Hon visste i alla fall hur vartenda plagg såg ut och kände det mot flatsidan av händerna — det glatta, mjuka linnet och de lurviga ullsakerna och den halvfärdiga koftan av grön flanell, som hon hade broderat smörblommor på — den skulle han ha haft, då de drogo honom ute i vagnen.

Hon hade börjat på ett motiv från stranden med de röda och blå ungarna mot den vita sandstranden. Och ett par av de deltagande damerna kommo bort och sågo på och försökte att inleda bekantskap: »Wie nett!» Men hon var missnöjd med skissen och brydde sig inte om att göra den färdig och inte heller att börja på något nytt.

Så stängdes badhotellet en dag och det stormade på sjön och sommaren var förbi.

Gunnar skrev från Italien och rådde henne att komma dit. Och Cesca ville ha henne till Sverige. Modern, som intet visste, skrev och begrep inte varför hon stannade där. Och Jenny tänkte på att resa, men kom sig inte för. Fast så småningom vaknade en vag längtan till liv hos henne. Hon blev själv nervös av att hon gick så här och inte kunde ta sig till med något. Hon måste fatta ett beslut — om det så inte var något annat än att springa ut i havet från piren en natt.