Tulltjänstemannen smålog åt henne därför att hon var blond och hon smålog tillbaka, därför att han tog henne för ett eller annat herrskaps kammarjungfru.
Bergskedjorna veko åt sidan, lergrå, med blå skuggor i klyftorna, marken lyste roströd och solen flammade vitt och hett.
Men i Florens var bistert kallt och grått under dessa novemberdagar. Trött och frusen drev hon omkring i staden i fjorton dagars tid — kall i sitt hjärta inför all den skönhet hon såg och melankolisk och modlös därför att den inte värmde henne som förr.
En morgon reste hon till Rom. Marken låg vit av rimfrost hela vägen genom Toscana. Fram på dagen lättade frosttöcknet och solen lyste. Och hon återsåg den nejd, som hon aldrig glömt: Trasimenersjön låg blekblå med bergen i dis omkring. Ut i vattnet sköt en udde med en liten stengrå stads torn och tinnar. En cypressallé förde bort till den från stationen.
Men till Rom kom hon i hällregn. Gunnar stod på perrongen och tog emot henne. Och han klämde hårt hennes händer då han önskade henne välkommen, och medan de skramlade i väg i en droska till det logis, som han hade skaffat henne, i regnet, som plaskade ned från den grå himlen och upp från stenläggningen, blev han modig vid att prata och skratta.
VIII.
Heggen satt vid yttersidan av marmorbordet och tog ringa del i samtalet. Då och då kastade han en blick över till Jenny, som satt inklämd i hörnet med whisky och selters framför sig. Hon pratade övermåttan muntert med en ung svensk fru, tvärs över bordet och tog inte ringaste notis om sina sidokamrater, d:r Broager och den lilla dan-
