284
ska målarinnan Loullou von Schulin, vilka bägge försökte att tilldraga sig hennes uppmärksamhet. Heggen såg att hon hade druckit för mycket — nu igen.
Det var en liten flock skandinaver och ett par tyskar som sammanträffat på en vinkneipp och nu frampå natten hade hamnat i ett obskyrt kafé. Och i sällskapet voro allesammans tämligen påverkade av alkohol och mycket ovilliga att efterkomma värdens uppmaning att bryta upp — det var långt över den lagstadgade stängningstiden, han fick tvåhundra lires böter — ja, säkert.
Gunnar Heggen var den ende, som mer än gärna skulle ha sett att symposiet fått ett slut — han var den ende som var nykter och i dåligt humör.
D:r Broager placerade varje ögonblick sin svarta mustasch på Jennys hand. Om hon drog den åt sig försökte han sig bara på hennes nakna arm. Sin andra hand hade han lyckats anbringa bakom henne i soffan, och de sutto så trångt uppe i hörnet att det var fåfängt att försöka draga sig ifrån honom. För resten var också hennes motstånd tämligen slappt och hon skrattade utan harm åt hans närgångenhet.
»Isch då!» sade Loulou Schulin och drog upp skuldrorna. »Att ni bara tål det: Tycker ni inte att han är ett äckel Jenny?»
»Jo, det kan väl vara. Men ni ser ju — han är precis som en spyfluga — det tjänar ingenting till att jaga bort honom — usch, hör då upp, doktor …»
»Isch då!» sade Loulou som förut. »Att ni bara står ut med den karlen!»
»Strunt! Jag kan ju såptvätta mig, då jag kommer hem.»
»Så där!» Loulou von Schulin lade sig ned över Jennys knä och strök hennes armar. Nu ska ni vakta på de här stackars vackra händerna! Se!» Hon lyfte upp en av dem till beskådande för taffelrunden. »Är den inte vacker?» Hon löste sitt ärggröna automobilflor från hatten
