286
bock och väntade, och öket sov med huvudet ned mot stenläggningen.
Jenny var nere på gatan igen, men fröken Schulin räckte ut handen — där var god plats.
»Det är synd om hästen», sade Heggen kort. Så gav hon sig till att gå efter — vid sidan av honom, sist i flocken av dem som inte fått rum i droskan. Vagnen rullade långsamt i täten.
»Du menar väl inte att du gitter att vara samman med de där människorna längre — traska ända ut till Paneperna för den skull?» sade Heggen.
»Å, vi får väl alltid tag i någon ledig droska under vägen.»
»Att du gitter — stupfulla äro de ju också — allihop», återtog han.
Jenny skrattade slappt.
»Det är visst jag med —»
Heggen svarade inte. De hade kommit upp på Piazza di Spagna. Hon stannade.
»Du vill således inte gå med Gunnar?»
»Om du nödvändigt skall hålla på längre så — inte annars.»
»Du behöver inte göra det för min skull — jag kan nog ta mig hem, begriper du.»
»Om du går med, så gör jag det också. — Du får nämligen inte lov att dilla omkring med bara de där fulla människorna.»
Hon skrattade, samma slappa och liknöjda skratt.
»Fan också, du blir så trött i morgon att du inte orkar att sitta för mig heller.»
»Å, nog skall jag klara att sitta.»
»Tro inte det. Och för resten så kan i alla fall inte jag arbeta något ordentligt om vi ska rumla omkring på det här viset hela natten.»
Jenny ryckte på axlarna. Men hon började att gå nedåt Babuino, i motsatt riktning till de övriga.
