och svepte in armar och händer. »I flugnätet — se bara!» och hon räckte ut en blixtsnabb liten tunga mot Broager.
Jenny satt ett ögonblick med armarna invecklade i den gröna slöjan, så lindade hon av sig den och tog på sig koftan och handskarna.
Broager sjönk ihop i halvslummer, men fröken Schulin lyfte sitt glas.
»Skål, herr Heggen!»
Han låtsades, som om han inte hört det. Först då hon sade om det tog han sitt glas: »Pardon — jag såg inte —» drack och såg bort igen.
En och annan smålog. Eftersom Heggen och fröken Winge bodde dörr om dörr i översta våningen någonstans mellan Babuino och Corso tog folk för givet att de hade ett förhållande med varandra. Och vad fröken Schulin beträffade hade hon efter ett övergående legitimt äktenskap med en norsk författare rest ifrån honom och barnet ut i vida världen, där hon återtagit sitt flicknamn och titeln av fröken och målarinna, samt odlade kvinnliga vänskapsförbindelser, som det gick särdeles dunkla rykten om.
Värden kom tillbaka till sällskapet och parlamenterade enträget för att få dem på dörren. De två vaktmästarna släckte gaslågorna längst ute i lokalen och ställde sig avvaktande framme vid bordet. Det var således ingenting annat övrigt att göra än att betala och gå.
Heggen var bland de sista som kom ut. Borta på torget i månskenet såg han fröken Schulin ta Jennys arm och de löpte bort till en ledig droska, som de andra höllo på att storma. Han sprang dit bort och hörde på avstånd Jenny ropa: »Ni vet, den där på Via Paneperna —» Och hon hoppade upp i den överfyllda droskan och damp ned i någons sköte.
Men det var damer som ville ut igen, och damer som ville in — det hoppade oupphörligt folk in på den ena sidan och ut på den andra. Kusken satt orörlig på sin
