290
IX.
Hon satt för honom nästa dag efter lunchen och ända tills det började skymma. Då hon vilade, växlade de några likgiltiga ord, medan han fortfor att arbeta på bakgrunden eller tvätta penslarna.
»Så där ja!» Han lade bort paletten och började att ordna i skrinet. »Nu kan du få slippa för i dag.»
Hon gick fram till honom och de stodo ett slag tillsammans och betraktade tavlan.
»Det svarta är ganska fint behandlat — tycker du inte det, Jenny?»
»Jo, jag tycker det gör sig riktigt bra.»
»Ja» — han såg på klockan. »Det är nästan tid på att gå och äta du — går vi tillsammans?»
»Gärna det. Jag skall bara gå och ta på mig promenaddräkten — väntar du så länge?»
En liten stund efteråt, då han knackade på hennes dörr stod hon färdigklädd och satte på sig hatten framför spegeln.
Vad hon är vacker, tänkte han, då hon vände sig om emot honom. Slank och ljus i det åtsittande stålgrå — hon, verkade så förnäm, fin och avmätt, kall och stilfull. — Och han ville inte tro det han själv hade tänkt.
»Var det för resten inte uppgjort att du skulle ut till fröken Schulin i eftermiddag och se på hennes arbeten?»
»Jo, men jag går inte.» Hon blev mycket röd. »Uppriktigt sagt så har jag inte lust att odla den bekantskapen — det är väl inte något vidare med vad hon gör heller.»
»Nej det skall Gud veta! — Jag begriper bara inte att du fann dig i hennes försök att närma sig i går kväll. Usch, jag skulle hellre äta en tallrik med levande metmask.»
