Jenny skrattade litet. Så sade hon allvarligt:
»Stackare — hon är väl i grunden olycklig. —»
»Ähä — olycklig. Jag träffade henne i Paris 1905. Det värsta är att hon visst inte alls är pervers av naturen. — Bara dum — och fåfäng. Nu skulle det vara modernt. — Hade det varit på modet att vara dygdig så skulle hon ha suttit på en upphöjning nu och stoppat barnstrumpor — kanske pysslat lite med att måla rosor med daggpärlor på. — Och varit den anständigaste av alla Johanne Louisor i Dannevaag — och glad åt det till på köpet. — Men då hon slapp hit ned ifrån det där etatsrådsherrskapet, som är hennes dagars upphov så skulle hon följa med galoppen — frigjord och målarinna — och hon tyckte att hon måste skaffa sig en älskare för sin självaktnings skull. — Och så får hon olyckligtvis tag i en tölp, som skaffar henne ett barn på halsen och är gammalmodig nog att vilja att de helt urmodigt ska gifta sig och begär att hon skall sköta barn och hus.»
»Du vet inte — det kan nu också vara Paulsens fel att hon lämnade honom.»
»Ja visst var det hans fel. Han var som sagt gammalmodig och hade smak för huslig lycka och gav henne väl för mycket kärlek och inte något stryk alls. —»
Jenny smålog trist.
»Ja ja, Gunnar. Du vill nu ha det till att livet är så förbaskat lätt att överskåda —»
Heggen satte sig tvärs över en stol, med armarna om ryggen på den.
»Det är så lite visst som vi har att hålla oss till, vad livet beträffar, så det är nog överskådligt. — Man får göra sina uträkningar och döma efter dem. — Och reda upp allt det ovissa så gott man kan, allt efter som det dyker upp på tapeten.»
Jenny satte sig i soffan och stödde huvudet i händerna.
»Jag har inte längre förnimmelse av att det finns nå-
