292
gonting i livet som jag kan överskåda så pass att jag kan begagna det till grundval för mitt omdöme eller göra uträkningar efter det», sade hon lungt.
»Det tror jag inte du menar.»
Hon smålog bara.
»Inte alltid», sade Gunnar.
»Det finns väl ingen som alltid tycker detsamma —»
»Jo, alltid när man är nykter. Som du sade i natt så är man ju ibland inte nykter, till och med om man inte har druckit någonting.
»Nu — när jag för en gångs skull känner mig nykter —» Hon avbröt sig och tystnade.
»Du vet det samma som jag vet. Du har alltid vetat det. På det stora hela taget går det en människa, som hon själv har velat. Man är sitt eget ödes herre — som regel. Någon enstaka gång är man det inte — till följd av omständigheter, som man inte rår med. Men det är en kolossal överdrift att säga att det händer ofta.»
»Gud skall veta att det inte har gått mig som jag velat, Gunnar. — Och jag hade velat i många år — och levat efter min vilja.»
De tego båda en stund.
»En dag», sade hon långsamt, »så förändrade jag kurs för ett litet ögonblick. Jag tyckte att det föll sig så strängt och hårt att leva det liv, som jag tyckte var det värdigaste — så ensamt, ser du. Så vek jag av åt sidan ett ögonblick — ville vara ung och leka lite. Och så kom jag ut i ett strömdrag, som drev mig — och jag slutade med ting, som jag aldrig en sekund hållit för möjligt att jag skulle komma i närheten av.»
Heggen satt tyst ett slag.
»Det finns en vers», sade han sakta. »Rosetti — han är nämligen mycket bättre diktare än målare, ser du —»
Was that the landmark? What, the foolish well
Whose wave, low down, I did not stoop to drink,
