294
att han själv har grumlat den? Tror du jag har lättare för att resignera nu? — Jag längtade efter det som alla flickor längtar efter — och jag längtar nu efter detsamma. Bara det att jag vet att nu har jag ett förflutet bakom mig som gör att jag inte kan ta emot den enda lycka jag bryr mig om — för den skulle vara frisk och sund och ren — och det är jag ingetdera nu mera. — Jag kommer fortfarande att släpa på längtan till det som är omöjligt — mitt liv skall således det här betyda — det som jag har upplevat de här sista åren —»
»Jenny», Gunnar reste sig också. »Jag säger i alla fall att det kommer an på dig själv — för att det måste vara så. Om du vill att de här minnena ska ödelägga dig. Eller om du vill ta dem som en lärpenning, så hårt det än låter — att det mål som du hade före det här är det riktiga — för dig.»
»Kan du då inte förstå att det är omöjligt, Gunnar. Det har sjunkit ned i mig som en syra — det äter upp det som var mitt väsen en gång — jag känner själv att jag smulas sönder invärtes. — Åh. — Och jag vill inte, jag vill inte. Och jag får lust till — jag vet inte vad. Få alla tankar att höra upp. Dö — eller leva — någonting vanvettigt, avskyvärt — gå under i ett elände, som är ännu djupare än det här. Låta draga ner mig i dyn så grundligt så att jag vet att efter det är slutet. — Eller» — hon talade lågt och vilt som i kvävda skrik — »kasta mig under ett tåg — veta i de sista sekunderna att nu, nu strax är hela min kropp, nerver och hjärta och hjärna alltsammans söndermosat till en enda skälvande, blodig klump.»
»Jenny!» Han skrek till. Han hade blivit vit i ansiktet. Och han viskade mödosamt. »Jag står inte ut med att höra dig tala så.»
»Jag är hysterisk», sade hon lugnande. Men hon gick i alla fall till hörnet, där hennes dukar stodo och hon nästan slängde dem utefter väggen med målningen utåt.
»Man kan då inte gå omkring och leva för att göra
