sådant där. — Smeta oljefärg på lärft — du ser ju att det blir ingenting annat nu mera — döda färgklickar. Du store Gud, du såg väl hur jag arbetade de första månaderna — som en slav — jag kan ju inte måla en gång längre.»
Heggen såg på bilderna. Det var i alla fall som om han känt fast grund under fötterna igen.
»Du kan gärna säga din uppriktiga mening om — det där svineriet», sade hon utmanande.
»Ja, de äro ju inte så framstående — det medger jag.» Han stod med händerna i byxfickorna och såg på dem. »Men det är ju någonting som kan hända lite var av oss — perioder, då vi inte kan. För den sakens skull — det förstår du väl att det är något övergående för dig. Jag tror inte att man kan förlora sin talang, om man är aldrig så olycklig annars. — För resten du har ju varit borta från ditt arbete så länge. — Man måste ju först arbeta upp sig igen, få tillbaka herraväldet över verkningsmedlen begriper du väl. — Bara modellstudiet, förstår du min flicka — det är väl snart tre år sen, du tecknade en akt. Man gör inte sådant ostraffat, det vet jag av egen erfarenhet.»
Han gick bort till hyllan och rotade bland Jennys gamla skissböcker.
»Tänk bara på hur du arbetade upp dig i Paris. — Jag skall be att få visa dig.»
»Nej, nej — inte den», sade Jenny hastigt och räckte ut handen efter boken.
Heggen stod kvar med boken hopslagen och såg förvånad på henne. Så vände hon bort ansiktet.
»Ja, du kan för resten gärna se — jag försökte bara att teckna pysen en dag —»
Heggen vände bladet långsamt. Jenny hade satt sig i soffan som förut. Han såg en stund på de små blyertsteckningarna av det sovande spädbarnet. Så lade han varsamt ifrån sig boken.
»Det var allt synd att du skulle mista din lilla pys», sade han sakta.
