Sida:Jenny 1920.djvu/303

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
297

kanske gått lite. Varenda månad, varenda dag så tänker jag: så och så gammal — undrar på hur han hade sett ut. Alla käringar, som går med en bambino på armen — alla ungarna jag ser på gatan, så tänker jag på hur min skulle ha sett ut när han var så stor.»

Hon tystnade. Heggen satt stilla, framåtlutad.

»Jag tänkte inte att det var så, Jenny», sade han lågt och hest. »Jag förstod nog, att det var svårt. Men jag tänkte ju — på ett sätt — att det var bäst så. Hade jag förstått hur det var, så hade jag rest upp till dig.»

Hon svarade inte — så tog hon vid igen:

»Och så dog han — den lille stackarn. Det är ju bara egoism av mig att jag inte unnar honom det — att dö, innan han börjat att förstå det allra minsta. Han kunde titta efter ljuset — och skrika när han ville att man skulle byta på honom eller när han var hungrig. Och han nafsade likaså gott efter kinden som efter bröstet. — Han kände mig inte ännu — inte ordentligt i alla fall. Det hade väl börjat att vakna några små glimtar av medvetande i det lilla huvudet — men tänk på det att han aldrig har vetat att jag var hans mor.

Inte något namn har han haft stackare. Inte något minne av honom har jag utom sådana där rent lekamliga.» Hon lyfte händerna som om hon tagit barnet till sig. Så föllo de dött och tomt ned på bordet.

»Den första förnimelsen då jag rörde vid honom, då jag kände hans hud mot min. — Den var så mjuk, lite fuktig — som någonting invändigt — luften hade ju knappast rört vid den ännu, förstår du. Det kändes så att jag tror att man skulle tycka att ett nyfött barn vore motbjudande att komma nära om det inte är ens eget kött och blod. — Och hans ögon — de hade inte någon bestämd färg ännu — de voro mörka — jag tror att de hade blivit gråblå för resten. De äro så underliga, sådana där småbarns ögon — mystiska, hade jag så när sagt. — Och det lilla huvudet — när han låg och fick bröstet hos mig och