298
klämde nästippen flat och det bultade uppe i den där fontanellen, och det tunna duniga håret — han hade ganska mycket hår, då han föddes — mörkt. — Jag tyckte han var så underbar, jag.
Åh, hela den lilla kroppen. Jag tänker ju aldrig på annat. Jag kan känna den i mina händer. Sidorna voro så runda — han var tjockast på mitten ser du. — Och bakdelen var så komiskt sammanklämd till en liten spets — jag tyckte naturligtvis att den var bedårande, den med. Ack, ja, vad jag tyckte han var söt min lilla unge. —
Och så dog han. — Jag hade glatt mig så åt allt det, som skulle komma, så jag tyckte nästan inte att jag hunnit lägga märke till allt som var, den tid jag hade honom — eller att jag hade kysst honom tillräckligt eller sett tillräckligt på honom — fast jag gjorde ju inte annat de där veckorna.
Och så var det bara saknaden kvar — du kan inte förstå hur det kändes. Det var som om hela min kropp värkt av saknad efter honom. — Jag fick inflammation i bröstet, och smärtan och febern kändes bara som om det varit saknaden som brutit ut. — Jag saknade honom i mina armar och mellan händerna och mot kinden. — Ett par gånger de sista veckorna knep han ihop handen om mitt finger, när jag stack det till honm. — En gång hade han av sig själv fått tag i lite av mitt hår, som kommit loss. — De söta, söta små händerna.»
Hon lade sig fram över bordet och snyftade lågt och våldsamt, så hon skalv.
Gunnar hade rest sig — stod litet villrådig, med gråt i strupen. Så gick han plötsligt bort till henne och fort och förläget kysste han henne häftigt ovanpå hjässan.
Hon låg stilla en stund och grät. Men till slut reste hon sig, gick bort till lavoaren och började badda sitt ansikte.
»Å Gud, ja, vad jag längtar efter honom», — sade hon förgråtet därunder.
