300
var färdig. Och han läppjade på sitt rödvin och gnuggade de doftande mandarinskalen mellan fingrarna.
Heggen satt och rökte och stirrade framför sig. De voro så gott som ensamma i lokalen.
»Har du lust att läsa det brev som jag fick från Cesca här om dagen?» sade Jenny plötsligt.
»Tack! Jag såg att det låg ett brev till dig från henne, ja. Det var från Stockholm.»
»Ja. De äro där nu och kommer att bli där i vinter.» Jenny tog upp brevet ur sin handväska och räckte honom.
Kära söta Jenny min!
Du skall inte vara ond på mig för att jag inte har tackat dig ännu för ditt sista brev. Jag har tänkt var dag att jag skulle göra det, men det har inte blivit något av. Jag är så glad åt att du är i Rom igen och att du målar, och att du har Gunnar att vara tillsammans med.
Vi ha rest tillbaka till Stockholm nu och bor på det gamla stället. Det var omöjligt för oss att bo kvar i vårt torp, då det blev riktigt kallt, för där drog så och vi kunde egentligen bara få varmt i köket. Men bara vi en gång kan få råd att köpa den lilla stugan, men det blir för dyrt, för vi fick lov att rusta upp så mycket på den och göra om ladan till ateljé åt Lennart och sätta upp kakelugnar och en hel hop annat, men vi har hyrt den till nästa sommar, och det är jag glad åt för det är den plats, som jag tycker mest om i hela världen. Du kan inte tänka dig någonting så härligt som västkusten, det är så egendomligt där, så fattigt och väderbitet med de gråa klipporna och de stormhärjade busksnåren här och var i klyftorna och kaprifolierankorna och de fattiga små stugorna och havet och den underbara himlen. Och de tavlor som jag har målat därifrån påstår folk äro bra, och Lennart och jag har haft det så ljuvligt där, nu äro vi alltid vänner och när han tycker att jag är konstig nu, så bara kysser han mig och säger att jag är en liten sjöjungfru och sådana
