där vackra saker och med tiden gror jag nog helt och hållet fast vid honom.
Men nu äro vi som sagt i staden igen och resan till Paris blir ingenting av den här gången och sak samma kan det vara. Jag tycker nästan det är hjärtlöst att skriva om det till dig, Jenny, för du är så mycket bättre än jag, och det var så förtvivlat grymt att du skulle mista din lille pys — och jag tycker inte att jag har förtjänat att jag skall bli så lycklig och få uppfyllt det, som jag har önskat mest av allting, men jag väntar en liten. Det är bara fem månader dit och — jag kunde nästan inte tro det själv först, men nu är det riktigt säkert. Jag försökte i det längsta att dölja det för Lennart — jag var så skamsen för de två gångerna som jag hade narrat honom med det, och jag var så rädd att jag tog fel, så jag nekade först, då han började att ana det, men så måste jag ju bekänna kort, men jag fattar för resten i alla fall inte ännu att jag verkligen skall få en liten gosse. Lennart säger för resten att han helst vill ha en liten Cesca till, men det är bara för att trösta mig på förhand, om det skulle bli så, för jag är viss på att i grund och botten vill han helst ha en son, men du förstår om det blir en flicka så blir vi väl lika förtjusta i henne och dessutom ha vi först en kan vi ju nog få flera.
Nu är jag så glad, så jag tycker nästan det är det samma var vi äro; i alla fall längtar inte jag till Paris; tänk, fru Lundqvist frågade om jag inte var förargad för att den här ungen kom och hindrade hela pariserturen för oss, kan du förstå en sådan människa, och hon har världens två vackraste gossebarn — men de äro lämnade alldeles vind för våg när de inte äro borta hos oss — och Lennart säger att hon gärna skulle förära oss dem, och hade jag råd så tog jag dem. Då hade lillen strax två söta stora bröder att leka med, när han kom; det skall bli lustigt att visa dem lilla kusin — de säger tant till mig och det är ett så lustigt bruk, tycker jag.
