304
mig — likaväl det som något annat — när du i alla fall är trött på det hela och tycker att du har uppgivit dig själv.» Hans stämma blev het och rörd och han brast ut: »För du måste komma att tycka om mig, det vet jag så säkert — så mycket som jag tycker om dig.»
»Du vet nog att jag tycker om dig», sade hon allvarligt. »Men det är inte en känsla, som du kunde nöja dig med i längden. — En hel och stark känsla har jag inte längre förmåga till.»
»Visst har du det. Det har alla människor. Jag har ju varit så säker på att jag aldrig skulle komma att uppleva annat än — de där småhistorierna. Jag trodde i grunden inte på att det fanns något annat —» Han sänkte rösten. »Du är ju den första som jag älskar.»
Hon stod stum och stilla.
»Det ordet, Jenny, har jag aldrig sagt någon förr. Jag har haft ett slags skygg vördnad för det. Jag har aldrig förr älskat en kvinna.
Det var något annat som jag beständigt var förälskad i — ett eller annat hos dem. — Cescas mungipor, då hon smålog — det omedvetet raffinerade hos henne — ett eller annat som satte min fantasi i rörelse, som kom mig att dikta äventyr om dem — ävenstyr som jag ville uppleva. En dam blev jag förälskad i för att hon hade en sådan underbar djupröd sidenklänning på sig, då jag såg henne — alldeles svart i vecken som de mörkaste rosor — jag tänkte mig henne alltid i den. Och dig, den där gången i Viterbo. — Du var så fin och stilla och reserverad liksom behandskad ända ut i fingerspetsarna både ut- och invändigt — och med en glimt i ögat när vi andra skrattade, som om du velat leka med, men inte kunde och inte tordes. — Då blev jag förälskad i tanken att se dig lössläppt och leende.
Men aldrig förr har jag älskat en annan levande människa.»
Han såg bort ifrån henne ett ögonblick — stirrade
