vattnet i höjden, plaskade ned mot porfyrskålarna, sorlade och droppade tillbaka i bäckenet.
Gunnar och Jenny gingo långsamt fram mot kyrkan i skuggan utmed pelargången.
»Jenny», sade han plötsligt. Hans stämma var helt lugn och vardaglig: »Vill du gifta dig med mig?»
»Nej», sade hon lika lugnt och skrattade till litet.
»Det är mitt allvar.»
»Ja, men du kan väl begripa att det vill jag inte.»
»Ja, men varför inte?» De gingo vidare upp mot kyrkan. »Såvitt jag kan förstå tycks du för närvarande anse att ditt liv inte är något vidare värt. Du tänker till och med ibland, efter vad jag kan förstå, på att ta livet av dig. Men när du är så uppgiven — varför kan du då inte lika gärna gifta dig med mig? Du kunde väl försöka, vet jag.»
Jenny skakade på huvudet.
»Tack skall du ha Gunnar — men det tycker jag är att driva vänskapen mer än lovligt långt.» Hon blev med ens allvarlig. »För det första bör du då kunna tänka dig, att det tar jag inte emot. För det andra — om du skulle kunna få mig att ta emot dig som en räddningsplanka, så vore jag inte värd att du skulle göra dig omak med att räcka mig ett lillfinger.»
»Det är inte vänskap, Jenny.» Han dröjde ett ögonblick. »Det är det att jag — har fattat tycke för dig. Det är inte för att hjälpa dig — ja, jag vill nog också gärna hjälpa dig. Men det är därför att jag nu förstår — att om det gick galet med dig — så vet jag inte vad jag skulle göra. Jag vågar inte tänka på det. — Det finns ingenting i världen som jag inte skulle vilja göra för att hjälpa dig — för att jag håller så mycket av dig, begriper du.»
»Å nej, Gunnar —» Hon stannade och såg skrämd på honom.
»Ja, naturligtvis vet jag att du inte är förälskad i mig. Men därför skulle du väl gott kunna gifta dig med