Jenny vände sitt vita ansikte emot honom. Hon hade lutat sig mot en pelare — stod där och smålog sjukt i månljuset.
»Hur skulle jag kunna göra något så ont och synda mot Gud —»
»Menar du, för att du inte älskar mig? Ja, men jag säger dig ju, att det gör inte något. För jag vet att min kärlek är så beskaffad att du kommer att göra det, bara du har levat gömd inne i den en tid.»
Han tog om henne — kysste hela hennes ansikte, badade det med kyssar. Hon stod viljelös. Men hon viskade i alla fall om en stund:
»Gör det inte Gunnar — är du snäll —»
Han släppte henne dröjande.
»Varför får jag inte göra det?»
»För att det är du. — Hade det varit en annan — som var mig likgiltig — vet jag inte om jag gitte att göra motstånd.»
Gunnar tog hennes hand och de gingo fram och tillbaka i månskenet.
»Jag förstår dig. — Då du hade lillpysen din så tyckte du att det hade blivit mening med ditt liv igen — efter allt det meningslösa. För du älskade honom och han behövde dig. Och då han dog blev du likgiltig för dig själv, därför att du tycker att du är överflödig.»
Jenny nickade.
»Jag vet några som jag tycker så mycket om att det skulle göra mig ont om jag visste att de voro bedrövade och glad när det gick dem väl. Men jag kan varken göra dem större sorg eller glädje. Det har alltid varit så. Och det var det som i hemlighet gjorde mig så olycklig och längtande förr — att jag gick där och att det inte var till någon människas lycka jag var till. Det var det som jag vill vara, Gunnar — lyckan för en annan människa. Jag har aldrig trott på annan lycka. Du talade om mitt arbete, men jag trodde aldrig på att det var nog för det
