Hoppa till innehållet

Sida:Jenny 1920.djvu/314

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer

308

var så egoistiskt. Den djupaste glädjen av det är ju ens egen, medan man håller på med det — och den kan man inte dela med någon. Men det är ju ingen glädje, som är lycka, om man inte kan dela den med andra. — Utom det man kan känna för ögonblicket, då man är ung. Det har jag nog känt —, då jag tyckte att jag hade blivit lite mera som jag ville. Men det är ju bara de abnorma, som samlar på någon slags rikedom för annat än att begagna den. En kvinna i alla fall — jag tycker att en kvinnas liv är meningslöst, när hon inte är till någons glädje. — Men jag har aldrig varit det, bara till sorg för några — den lilla fattiga glädje jag gav kunde nästan vilken annan som helst ha givit, för de älskade mig bara, därför att de såg något annat i mig än det jag var.

Och efter sen lillpysen dött så tyckte jag det var bra att ingen stod mig så nära att jag kunde göra dem en riktigt allvarlig sorg. Det var ingen som jag var omistlig för.

Och nu säger du mig det här. Du har kanske alltid varit den som jag allra minst skulle ha velat draga in i mitt förvirrade liv — på sätt och vis har jag alltid hållit mest av dig — av alla som jag känt. Jag tyckte det var så gott att vi voro vänner, så som vi voro det — så att inte kärlek och allt sådant där farligt och oroväckande kunde komma emellan oss. Jag tyckte du var för god till annat. Åh, Herre Gud, vad jag skulle önska att det inte blivit annorlunda.»

»Nu har jag ingen känsla av att det någonsin varit annorlunda», sade han sakta. »Jag älskar dig. Och jag tror att du behöver mig. Jag är säker på att jag kan få dig till att bli lycklig igen, och bara du blir det så har du gjort mig lycklig.»

Jenny skakade på huvudet.

»Hade jag bara haft det minsta kvar av tro på mig själv. — Hade jag inte känt mig så obotligt färdig — då kanske. — Men Gunnar — när du talar om att du älskar