Kärleken som hon hade sökt på villovägar dit hennes sjuka längtan och heta oro hade drivit henne — var den då bara det självgivna att sluta ögonen och ge sig hän åt honom, som var den ende som man kunde lita på — den ende som alla ens instinkter nämnde som samvete och den rätta domaren? —
Men hon hade inte kunnat göra detta — alla dessa veckor hade inte kunnat göra det. Hon hade bara tyckt att hon först med egen kraft måste försöka komma en smula upp ur den dy, som hon låg i. Hon måste bara känna att det var hennes egen vilja från, forna tider som tagit styret igen i hennes splittrade sinne, bara så att hon fick igen en smula självrespekt och själstillit.
Skulle hon leva vidare — så var Gunnar ju i sig själv allt som var livet för henne. — Åh, de par glosorna som han hade klottrat ned på ett stycke papper — en bok som burit bud till henne från något i hans väsen — det var ju det som väckt hennes sista flämtande längtan till livet, den tiden då hon släpade sig fram som ett lemlästat djur efter barnets död.
Kom han nu — så fick han ta henne. Bära henne över det första stycket. Sedan skulle hon nog försöka att gå själv.
Och för hennes själ, som förtärdes, där hon satt och väntade blev det till detta:
Kom han så skulle hon leva. Kom den andre, så måste hon dö.
Och då hon hörde steg i trappan, och det inte var Gunnar, och då det knackade på hennes dörr, böjde hon huvudet och gick skälvande bort och öppnade för Helge Gram. För henne syntes det bara som om hon öppnat dörren för det öde som hon själv frambesvurit över sig.
Hon stod och såg på honom, medan han gick fram i
ljuset och lade hatten på en stol. Hon hälsade inte på
honom nu heller.
