314
människor, där hon alltid hade vetat att hon måste förbli främmande, därför att hon var av en annan art. Men hon hade inte förmått att vara ensam, inspärrad i sin egen natur. Hon hade gjort våld på sin natur. Och motbjudande, onaturligt hade hennes förhållande blivit till de människor, som innerst voro hennes väsen främmande. Sonen och fadern. — Och nu efteråt — hennes eget innersta väsen hade blivit ödelagt av det — varje fast hållpunkt som hon ägt inom sig hade sviktat — fallit sönder. Hon upplöstes inifrån.
Om Helge kom — om hon mötte honom så visste hon att förtvivlan och livsledan skulle ta överhand hos henne. Hon visste inte vad som skulle komma att ske — bara — att måste hon stå ansikte mot ansikte med det där igen, så orkade hon inte mer.
Åh, Gunnar! Om hon älskade honom eller inte hade hon alls inte tänkt på under dessa veckor, som han hade tiggt om att få henne — som hon var. Och svurit på att han kunde hjälpa henne över — bygga upp igen allt som var ödelagt inom henne.
Ibland hade hon bara önskat att han ville ta henne med våld, så hon slapp att välja. För det var det samma vad han sade, valde hon att bli hans, då sade hennes sista stolthet henne att hon hade ansvaret. Då måste hon bli det som hon hade varit — det som han trodde hon var och det han trodde hon kunde bli. Vare sig hon orkade eller icke orkade måste hon arbeta sig upp ur allt det som hon nu låg nedsölad i — begrava, under ett helt nytt liv allt som hade varit, sedan hon gav Helge Gram den kyss, varmed hon förrådde all sin tro och hela sitt liv ända till den där vårdagen på Campagnan.
Om hon ville bli Gunnars — var det så att hon älskade honom då han var allt det som hon velat bli? När hela hans väsen kallade på allt det i henne som hon en gång hade valt att odla och vårda — all den förmåga hos henne, som hon funnit värd att styrka —?
