samma bekanta. Men samtalet dog strax bort och han satt tyst igen och såg på henne som förut.
»Vet du att mina föräldrar äro skilda?» frågade han plötsligt.
Hon nickade.
»Ja.» Han skrattade till. »De höll ju ihop i det längsta, för vår skull. Gick där och gnavde och gnisslade mot varandra, som två kvarnstenar, tills allt var malt till pulver emellan dem. Nu fanns det väl inte mer som kunde malas sönder — och då stannade kvarnen.
Å, jag minns, när jag var pojke. När de talade med varandra — de slogs inte precis. Men det var någonting i deras stämmor — mor stormskällde för resten och brukade mun — grät till slut. — Far var bara lugn, stillsam men det var en klang i rösten, ett hat så kallt och hårt, så det skar. — Jag låg inne i sängkammaren och pinades av — en tvångsföreställning får jag väl kalla det — att det skulle vara en ren förnöjelse att ta en strumpsticka och sticka tvärs igenom huvudet, in genom det ena örat och ut genom det andra. — De där rösterna gjorde rent fysiskt ont i trumhinnorna — med en smärta som liksom fortplantade sig in i hela hjärnan, förstår du.
Ja, det var alltså i början. Nu har de två gjort sin plikt som föräldrar. Och så är det nu slut.»
Han nickade ett par gånger som för sig själv.
»Det är så styggt. Hatet menar jag — allt blir så styggt, som kommer i närheten av det. Jag har varit på besök hos min syster i somras. Vi sympatiserade ju aldrig — men. Det var avskyvärt att se henne tillsammans med mannen. Ibland gick han fram och kysste henne — tog pipan ur den tjocka, våta munnen och kysste hustrun. En sådan där påve på predikstolen och en sådan vällusting i hemmet. Sofie blev alldeles vit ibland, då han rörde henne.
Och du och jag. Jag tyckte att det var så självklart efteråt att det måste gå i stycken allt det fina, mjuka, ljusgröna mellan oss — frysa bort i den luften där. Då
