318
jag hade rest ifrån dig den där gången, ångrade jag det. Jag gick och tänkte att jag skulle skriva — men vet du varför jag inte gjorde det? Jo, jag fick ett brev från far — han berättade att han hade varit uppe hos dig. Det var en förmaning, förstår du, att jag borde, försöka att återknyta förbindelsen med dig — därför skrev jag inte — jag hade en vidskeplig rädsla för att följa något råd från det hållet.
Så har jag gått och längtat och drömt om dig hela tiden bara, Jenny. Levat om och om igen i alla minnena. — Vet du vilket det första ställe var som jag uppsökte här i Rom — i går? Jag var ute på Montagnola. Jag fann rätt på våra namn i kaktusbladet.»
Jenny satt blek med sammanpressade händer.
»Du ser alldeles likadan ut som förr. Och du har levat tre år, som jag inte vet någonting om», sade Helge sakta. »Nu då jag kommit samman med dig igen, kan jag inte fatta det. Det är alldeles som om det inte vore sant, allt det som liggger emellan sedan vi skildes här i Rom.
Och så är du kanske en annans nu?»
Jenny svarade ej.
»Är du — förlovad?» frågade han sakta.
»Nej.»
»Jenny —» Helge böjde huvudet så att hon inte kunde se hans ansikte. »Vet du — alla de här åren — jag har tänkt — drömt om — att få dig tillbaka. Jag har gått och utmålat för mig, att vi två möttes igen — och att vi kom att förstå varandra. — Du sade ju att jag var den förste som du hade tyckt om Jenny — är det omöjligt?»
»Ja», sade hon.
»Heggen?»
Hon svarade inte genast.
»Jag har alltid varit svartsjuk på Heggen», sade Helge sakta. »Jag var rädd att det var han som var den rätte. — Då jag såg att han bodde tillsammans med dig —
Och nu äro ni således — förtjusta i — varandra?»
