»Underbara du! Vad du är vidunderligt vacker, Jenny!
Nu är du min. Nu blir alltihop gott igen — inte sant? Åh, jag älskar dig.
Du är trött. Nu skall du sova — nu går jag. Jag kommer upp till dig på förmiddagen. — Sov gott, älskade Jenny min. Är du så trött?»
»Ja, mycket trött, Helge.» Hon låg med halvslutna ögon och såg mot den bleka morgondagen, som Helge släppt in genom spjälluckorna.
Han kysste henne. Han hade fått på sig ytterrocken och stod med hatten i hand. Ännu en gång lade han sig på knä framför sängen och sköt armen in under hennes skuldror.
»Tack för i natt, Jenny — kan du minnas att det sade jag den första morgonen i Rom — därute på Aventinen — Minns du det?»
Jenny nickade nere i kuddarna.
»Sov gott då! — Får jag en kyss till — så godnatt då, mig fagra Jenny!»
I dörren stannade han.
»Det är sant du — porten — behövs det någon nyckel? Eller är det en sådan där av sedvanligt gammaldags slag med klinka på insidan?»
»Ja, det är av det vanliga slaget — du kan öppna inifrån utan vidare.»
Hon blev liggande med slutna ögon. Men hon såg sin
egen kropp sådan som den låg under täcket, vit, vacker,
naken — ett ting som hon redan kastat bort så som hon
kastat den fläckade handsken i eftermiddags. Den var
inte hennes mera.
Plötsligt klack det till i henne — hon hörde Heggen komma i trappan — långsamt — öppna sin dörr. Han gick fram och tillbaka därinne en stund — så ut igen,
21—203336. Undset, Jenny.
