322
uppför trappan till taket. Nu hörde hon hans hastiga steg fram och tillbaka över sitt huvud.
Hon var viss på att han visste. Men det gjorde i alla fall inte vidare intryck på hennes trötta hjärna. Hon kände inte smärta längre. Det förekom henne som om allt måste synas honom lika självklart och oundvikligt som det stod för henne själv.
Det som hon skulle göra hade hon ingen känsla av beslut vid. Det måste ske, som det, andra hade skett — som en oundviklig följd av att hon låst upp dörren för Helge i går afton.
Jenny stack fram en fot under täcket — låg och såg på den som på ett främmande ting, något som ej var hennes. — Den var vacker. Hon krökte den så att vristen spändes. Vacker var den, vit och blåådrad, med fint rött vid hälen och tårna.
Hon var så trött. Det var gott att vara så trött. Liksom om hon haft smärtor och de gått över. Medan han varit hos henne, hade hon bara haft känslan av att hon blivit pressad ned i mörker, att hon sjönk och sjönk — och att det var vällust att förgås på det sättet. — Berövad all vilja lät hon sig sänkas bort från livet — ned till botten, där allt var stilla. Hon hade en dunkel förnimmelse av att hon besvarat hans smekningar, tryckt sig intill honom. — Nu var hon trött, och det som nu återstod henne att göra, gjorde hon mekaniskt.
Hon steg upp och klädde på sig. Då hon fått på sig strumporna, underlivet och underkjolen, stack hon fötterna i ett par bronsskor, som hon gick med hemma. Hon tvättade sig och satte upp det utslagna håret framför spegeln — utan att veta att hon såg sitt eget ansikte i den.
Så gick hon bort till det lilla bordet, där hon hade sina målargrejor. Hon letade i lådan med raderverktygen. Den spetsiga trekantiga sikeln hade hon kommit att tänka på
