38
husen inifrån blivit genomlysta av färgerna på ett förunderligt sätt — några av husen rodnade, tills de voro alldeles rosenfärgade, några gulnade och några vitnade. Villorna på Monte Marios mörka skogssluttning höjde sig skinande från den bruna gräsvallen och de svarta cypresserna.
Plötsligt blänkte det till som en stjärna någonstans borta bland höjderna bakom staden; där var nu i alla fall en ruta, som fångade den första solstrålen. Och där var mörkt lövverk, som fick olivfärgad gyllenglans därborta.
En liten klocka började att klämta nere i staden.
Fröken Jahrmann kom fram till dem och lutade sig sömnigt mot sin väninna.
»Il levar del sole.»
Helge böjde huvudet långt bakåt och stirrade upp i himlavalvets svala blå. Nu kom där en solstråle och rörde vid den allra översta av springbrunnens strålar — dropparna däruppe gnistrade i asur och guld.
»Åh, Herre Gud, vad jag är hemskt sömnig!» sade Fransiska Jahrmann och gäspade av alla krafter. »Och hu—u—u—u, så kallt! Jenny, att du inte fryser om din bästa del, när du sitter så där på stenen. — Nu vill jag i säng — subito!»
»Ja, sömnig!» Heggen gäspade. »Det är bäst att pallra sig hem nu. Det vill säga jag vill ha en kopp kokande mjölk på min latteria först. Ja, går vi då?»
De gingo ned för Spanska trappan. Helge såg på alla de små gröna bladen som spirade upp mellan de vita trappstenarna.
»Tänk att det kan växa här, där så många människor går och trampar upp och ner.»
»Åja — det myllrar fram någonting över allt här bara det finns lite jord mellan ett par stenar. Ni skulle ha sett i våras på taket under där vi bor. Där gror ett litet fi-
