konträd också mellan takpannorna. Cesca är så bekymrad för om det skall kunna klara sig över vintern — och vad det skall leva av när det blir större. Hon har ritat av det.»
»Ja, er väninna målar ju också, tyckte jag mig förstå.»
»Ja. Hon är vådligt begåvad Cesca.»
»Jag minns att jag såg en tavla av er på statens konstutställning i höst», sade Helge en smula förläget. »Rosor i en kopparbunke.»
»Ja, det målade jag här nere i våras. Jag är för resten inte riktigt nöjd med det numera. Jag har varit i Paris två månader i sommar, och jag tycker att jag har lärt ganska mycket på den tiden. Men jag fick sälja den — för trehundra kronor; det var vad jag hade begärt. Ja, det fanns nog det som var bra i den för resten.»
»Ni målar så där modernt — ja, det gör ni väl alla.»
Jenny svarade inte, men smålog litet.
De andra stodo och väntade nedanför trappan. Jenny räckte handen åt alla laget runt och tog avsked.
»Jag tror du är befängd», sade Heggen. »Är det ditt allvar att gå och arbeta nu?»
»Ja, det är det väl.»
»Du är spritt galen, du.»
»Usch nej, Jenny, kom med hem», smågnällde Fransiska.
»Varför skulle jag inte arbeta, när jag inte är trött? Ja, kandidat Gram, nu skall ni väl ta en droska och se att ni kommer hem?»
»Ja, förresten, är inte posten öppen nu? Jag vet att den inte ligger så långt från Piazza di Spagna.»
»Jag skall just förbi där — så vi kan ju följas åt.»
Hon nickade en sista gång åt de andra, som började att gå hemåt — Fransiska Jahrmann hängde på Ahlins arm, så sömnig att hon raglade.
