40
III.
»Nå, fick ni brev?» frågade Jenny Winge. Hon hade väntat i hallen till posthuset. »Nu skall jag visa er vilken spårvagn ni skall ta.»
»Tack, det var snällt.»
Platsen låg vit av solljus. Luften var morgonkall och ännu ren. Men vagnar och människor vimlade brådskande ut och in på de trånga gatorna runt om.
»Vet ni, fröken Winge — jag tror inte att jag far hem — jag är så vaken jag kan bli. Jag har mest lust att gå ett slag. Men ni tycker väl att jag är efterhängsen, om jag ber att få följa er en bit på väg?»
»Nej kära då, inte alls. — Men hur skall ni hitta tillbaka till ert hotell igen då?»
»Åh, pytt, det är ju dager.»
»Ja, för resten, droskor finns ju var som helst.»
De kommo ut på Corson. Hon sade honom namnen på palatsen — men kom ständigt litet före honom. Ty hon gick fort och en smula vårdslöst fram mellan de många människor, som redan voro på benen på den smala trottoaren.
»Tycker ni om vermut?» sporde hon. »Jag skall in här och ha mig ett glas.»
Hon tömde det i ett drag, på stående fot vid barens marmordisk. Helge tyckte inte om den bittersöta drycken, som var blandad med kinin. Men det var nytt för honom och roade honom att slinka in på en bar så där i förbifarten.
Jenny vek in på smala gator, där luften var rå och däven. Endast den allra översta delen av husväggarna snuddade solskenet vid. Helge såg sig med uppjagad klarvakenhet omkring på de blåmålade kärrorna med mul-
