42
den dävna, stinkande luften. Bakom densamma, där grunden var uppriven härs och tvärs och högar av sopor och avfall lågo mellan högar av murbruk, stodo gamla förfallna hus, några halvt nedrivna med öppna rum, där en vägg fattades — och antika ruiner emellan dem.
Förbi några spridda byggnader, vilka stodo där, som om man tills vidare glömt att taga dem med i rivningen, kommo de ut till platsen vid Vestatemplet. Bakom den stora nya ångsågen och den lilla förtjusande gamla kyrkan med sin pelargård och det smäckra klocktornet reste Aventinerhöjden sig med klostren på toppen mot solhimmeln och med stolta gråa, namnlösa ruiner ibland sluttningens trädgårdar och klungor av svart murgröna, gråa, nakna törnbuskar och gul, vintervissnad säv.
Det var just det som alltid väckt hans besvikelse — i Tyskland och Florens — att de ruiner som han läst om och tänkt sig i en romantisk ram av löv och grönska, med blomster i murspringorna, som på de gamla kopparsticken eller på teaterkulisser, de voro i verkligheten smutsiga och dammiga, och gulnat pappersrask och tillbucklade bleckburkar och all möjlig snusk flöt omkring dem, och där var vass, vinterlig luft omkring dem och söderns vegetation var endast den gråsvarta evighetsgrönskan, de nakna, stickande buskarna och den vissnade gula säven.
Nu, denna solklara morgon förstod han plötsligt att också sådant kan vara vackert för den som kan se.
Bakom kyrkan vek Jenny Winge in på en väg mellan trädgårdsmurar. Pinjer höjde sig bakom dem och murgröna föll över dem. Hon stannade och tände en cigarrett:
»Ja», förklarade hon, »jag är förfallen till tobak. Men Cesca tål inte att röka för sitt hjärta, så jag måste vara återhållsam när hon ser det — här ute bolmar jag som ett lokomotiv — här är det.»
Där låg ett litet ockergult hus innanför en risig häck. I trädgården stodo bord och bänkar under ett par stora, kala
