almar och ett lusthus av vassrör. Jenny hälsade bekant på en käring, som kom ut i dörren.
»Hur är det, kandidat Gram — vill ni ha frukost?»
»Det vore kanske inte så illa. Lite starkt kaffe och smör och bröd.»
»Gud välsigne er — kaffe! Och smör! Ägg och bröd och vin — sallat och ost kanske. — Jo, hon har ost, säger hon. Hur många ägg skall ni ha?»
Medan kvinnan dukade bordet bar fröken Winge ut staffli och målargrejor. Och hon bytte ut sin långa blå aftonkappa mot en vindjacka, som var full av oljefärgsfläckar.
»Får jag lov att se på er tavla?» frågade Helge.
Hon satte upp brädet med studien.
»Ja — jag tänker stämma ned det gröna — det står så hårt nu. Det är inte något riktigt ljus över det. Bakgrunden tror jag är bra.»
Helge såg på den lilla tavlan där träden stodo som stora gröna fläckar. Han kunde inte finna något särskilt med dem.
»Nå, där är maten. Hon skall få dem i skallen på sig, om de äro hårdkokta. — Ja, det skall hon — nej, gudskelov.»
Helge var inte hungrig. Han fick nu halsbränna av det sura, vita vinet, och det osaltade torra brödet kunde han knappast få ned. Jenny slet stora stycken av det med sina vita tänder — stoppade därtill små ostbitar i munnen och drack vin — de tre äggen hade hon redan expedierat.
»Hu, att ni kan äta det där otäcka, hårda brödet», sade Helge.
Hon skrattade.
»Jag tycker sånt bröd är gott jag. Och smör har jag knappast smakat sedan jag reste från Kristiania. Det använder Cesca och jag bara för sällskaps skull. Vi får nämligen lov att leva ekonomiskt, vi, ser ni.»