om man håller av en annan människa», sade han sakta, »då är man väl först på allvar beroende?»
»Jo-o.» Hon tänkte efter litet. »Men då har man valt själv», sade hon hastigt. »Jag menar det, att man är inte slav, man tjänar frivilligt något eller någon, som man sätter högre än sig själv. — Men är ni inte glad åt att ni får börja ert nya år ensam — frank och fri — bara arbeta på det som ni själv vill?»
Helge erinrade sig kvällen förut på Petersplatsen. Han såg ut över den främmande staden, de dämpade, gråbeslöjade färgerna i solen och på den främmande blonda flickan.
»Jo», sade han.
»Ja.» Hon reste sig, knäppte till jackan och öppnade målarskrinet. »Nu skall man till och bli flitig.»
»Ni vill väl helst bli av med mig då?»
Jenny log:
»Ni är väl också trött nu?»
»Å nej. Jag skulle betala —»
Hon ropade på kvinnan och gjorde upp räkningen för honom, medan hon samtidigt klämde ut färger på paletten.
»Tror ni, att ni hittar tillbaka till staden nu då?»
»Åja bevars. Jag lade gott märke till vägen, och så får jag nog snart tag i en vagn. — Kommer ni någon gång upp i föreningen?»
»Det händer väl.»
»Ja, för jag vill gärna träffa er igen, fröken Winge.»
»Det gör ni nog.» Hon tänkte efter. »Om ni har lust — kan ni inte titta upp till oss och dricka te. Vi bor Via Vantaggio 111 — Cesca och jag brukar vara hemma om eftermiddagarna.»
»Tack, det vill jag förfärligt gärna.» Han stod kvar litet. »Ja, godmorgon då! Och tack för i natt!»
Han räckte henne banden och hon gav honom sin smala magra:
»Tack själv!»
4—203836. Undset, Jenny.
