Sida:Jenny 1920.djvu/54

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer

48

resa ut. Hela familjen tyckte ju att det var vanvett. Och jag märkte att det inverkade på mig — men just därför ville jag det. För måla är det enda, som jag alltid har haft lust till, och jag såg att hemma kunde jag aldrig få arbeta så intensivt, som jag borde — det var så mycket, som distraherade. — Men mamma kunde aldrig förstå att jag var så gammal, att skulle jag lära något så måste det ske genast. — Min mor är nämligen bara nitton år äldre än jag. Och då jag var elva år så gifte hon om sig, och det gjorde henne ändå yngre.

Det är ju det som är det vidunderliga, då man kommer ut, att all påverkan av människor, som man tillfälligtvis lever samman med hemma, den upphör. Man måste se med egna ögon och tänka själv. Och man kommer ut, att all påverkan av människor, som man till- själv vad man får ut av resan — vad man mäktar att se och uppfatta, och hur man ställer sig och vem man väljer att låta sig påverkas av. Och man lär sig först att det beror bara på en själv vad man får ut av hela livet. Ja, det förstås, lite av omständigheterna också, som ni sade nyss. Men man finner ut, hur man efter sin egen natur lättast kan övervinna eller komma igenom hindren, både på resan och över huvud taget. Man ser ju att det värsta man råkar ut för, det har man i regeln själv trasslat till åt sig.

Man är ju aldrig riktigt ensam i sitt hem, Gram? Det är det som jag tycker är det bästa med att resa — att bli ensam med sig själv och inte ha någon, som vill råda och styra för en. Det goda, som man är skyldig sitt hem, kan man inte se och känna sig tacksam för förrän man är borta från det. Man känner att beroende av det blir man aldrig mer, sen man en gång har blivit självständig. Man kan inte sätta riktigt värde på det förut — man kan ju inte det med något som man är beroende av.»

»Jag vet inte. Man är ju alltid beroende av det, som man tycker om. Ni är ju beroende av ert arbete. Och