vis arbetat hela förmiddagen. Och hon?» Han nickade med huvudet åt Cescas rum.
»Illa. Stackars liten!»
»Jag såg det i tidningen. Jag var uppe i föreningen ett slag. Få se — är du färdig med studien? Den är väldigt bra, Jenny — ja, vet du vad —»
Heggen höll skissen mot dagen och såg länge på den.
»Väldigt styv! Det här — det står vackert, du. Det är kraftigt gjort tycker jag —
Ligger hon och gråter nu igen?»
»Jag vet inte. Hon satt härinne och grät. Systern hade skrivit till henne.»
»Råkar jag på den slusken nån gång skall jag väl alltid hitta på någon förevändning att ge honom ett ordentligt kok stryk.»
V.
Helge Gram satt och ruvade över de norska tidningarna en eftermiddag nere i föreningen. Så kom fröken Jahrmann.
Helge reste sig och hälsade. Hon gick rakt fram till honom och räckte honom handen — småleende.
»Kära då, hur står det till? Jenny och jag talade just om er — kunde inte begripa att vi aldrig såg till er. Vi hade just bestämt oss för att gå hit om lördag och se oss om efter er — och få er ut på lite nojs efteråt. Har ni fått rum nu?»
»Nej, tyvärr. Jag bor på hotellet ännu. Alla rummen äro så dyra så.»
»Ja, men det blir då inte billigare på hotellet. Ni ger väl minst tre francs om dygnet. Ja, det kunde jag just tänka. Usch nej, Rom är inte billigt ser ni. Om vintern måste man ha solrum. Och när ni inte kan italienska så. Om
