60
»Ja, Cesca.»
»Gunnar tar mig inte på allvar», sade hon tankfullt.
»Jo, det gör han. Han tycker bara att du är mycket barnslig av dig. Du vet vad han säger om ditt arbete. — Minns du vad han sade i Paris om din energi — om din begåvning — både fin och personlig, sade han. Då tog han dig sannerligen tillräckligt på allvar.»
»Ja, för resten du, Gunnar är en präktig pojke. Men han var då så ond för det där med Douglas.»
»Det hade varenda man varit. Jag var det också.»
Fransiska suckade. Hon satt tyst ett litet tag.
»Du — men hur blev du kvitt den där Gram till sist? Jag trodde att du aldrig skulle bli av med den göken. — Att han hade gått hem och lagt sig på soffan här — allra minst.»
Jenny skrattade.
»Nej. Han följde mig ut till Aventin och åt frukost och så for han hem. För resten tycker jag ganska bra om honom.»
»Dio mio! Jenny, du är abnormt snäll. Det får väl vara måtta med att vara moder för oss alla. Eller är du förälskad i honom, kanske?»
Jenny skrattade igen.
»Det vore väl tämligen hopplöst. Ja, han förälskar sig naturligtvis också i dig. Om du inte är lite försiktig.»
»Det gör de ju allihop. Vete Gud varför. Men det går ju alltid fort över igen. Och så blir de ilskna på mig efteråt.» Hon suckade.
Det kom någon uppför trappan.
»Det är Gunnar. Jag går in till mig ett tag. — Jag får lov att badda ögonen, förstår du, Jenny.»
Hon smet ut — viskade goddag till Heggen, som hon gick om i dörren. Han kom in och stängde den efter sig.
»Du är all right ser jag, Jenny. Det är du ju för resten alltid — tusan till människa — du har naturligt-
